Varberg – Kalmar med Abloc

Efter all positiv feedback från rapporteringen under vårt Skåne Runt för ett par veckor sedan hade jag egentligen tänkt rapportera ännu mer från detta idylliska vykort till resa. Även om jag körde samma sträcka föregående sommar så var jag inte alls beredd på vad som väntade. Det fanns aldrig varken tillfälle eller ork för rapportering.

Etapp 1. 240km

Upp i svinottan lördag morgon för avgång vid sextiden från Varbergs fästnings borggård. 36st taggade och förväntansfulla cyklister rullade i tvåmannalag ut ut stan i masterstart. Erik och jag låg ganska långt bak när Anton (master) i konfirmationskostym viftade sin näsduk och äventyret startade. Nicklas Gustavsson från Specialized mötte upp i starten med sin Venge och speedsuit, snygg så man rodnar. Hur som helst tog vi hjul på honom och nådde precis täten när vi svängde in på första gruspartiet. Vi tänkte att är det ABLOC så är det, vi kör! Upp i spets och tog ett par förningar var, fick några meters arbetsro, sen tittade vi på varandra och skakade på huvudet, det här är ju bara stört. Och så var vi samlade igen. Ganska snart kom några utmanande backar och klungan decimerades, sen tog John Nilsson fart utför en brant jävel där man fick hålla i hatten och så var vi bara 8st kvar. Ett fint hållkäftengäng med riktigt bra driv…Nicklas från Ormsalva snackade förstås en del.

Mäktig känsla att sitta i samma gäng som Ölands-Lasse, Larsson, Greven och proffs-John. Fram till första fikastoppet gick det faktiskt för snabbt, vi hann före arrangörerna och fick vända om. Bra stämning och pigga ben, men innerst inne visste vi nog att det gick på för bra. Ca. 31km/h i snitt över stigar och grusvägar….inte en chans att det håller i 24mil i 30gradig värme. Vid 131km tröttnade först Erik och vi såg gruppen glida ifrån oss, i princip samtidigt fick jag själv de första krampkänningarna och gled därifrån djupare och djupare ner i källaren. Vid lunchstoppet i Värnamo(168km?) hade vi ändå inte tappat så mkt på gruppen men vi var eniga om att köra resterande del ensamma. Erik gjorde det mesta jobbet följande 5mil då jag mådde illa och krampade av värmen. Mot slutet hittade jag balansen och det var i rättan tid för de sista milen var inte lättåkta med en massa backar enda in i det sista.

Peppande att vi lyckades plocka Ormsalvaparet som också kroknat av värmen med ännu värre krampattacker och kräkningar. En dag att minnas. Inramningen vid målgång kunde inte varit bättre. Skumpa och kall öl på en herrgårdsgräsmatta, bad i bibs från bryggan och middag på dukade bord utomhus in i natten.

Summering första dagen
Vägarna och landskapet så löjligt vackert att man bara vill göra det igen men då kanske titta upp en och annan gång. Så här känner jag ofta, men det jag återkommer till är ju alltid att det är cykla (gärna fort och långt) jag helst vill göra och det tar alltid över, då hamnar omgivningen och allt det andra i periferin.

Sällan eller aldrig har jag varit så trött, grusvägsrejsing är så jävla hårt. Man tror man har ben, flyt och rulle och kan sitta med, ta sina förningar osv., för jag har lärt mig att man släpper inte hjul om man inte måste. Men så plötsligt kommer den där stunden då man måste, och då är man helt tömd. Rulle på grus och stig är definitivt inte samma sak som rulle på landsväg. Obarmhärtigt, förrädiskt och underbart.

Jag trodde att jag trivs i värme. Det gör jag inte.

Kränkande och vansinnigt inspirerande att Larsson och Ölands-Lasse var först i mål tillsammans med Greven och John.